UTVECKLING

Vinnare av en bok: Improv Wisdom

 

 

Under våren har jag återgett Patricia Ryan Madsons principer för att lyckas med improvisationer, på scen och i livet. I sista inlägget erbjöd jag utlottning av ett ex av hennes bok "Improv Wisdom".

Vinnare blev coachkollegan Lena Gustafsson på företaget Guldkanten.

Jag gratulerar och önskar inspirerande läsning i hängmattan.

Upprop till alla coacher: bidra med dina erfarenheter

ICF uppdaterar nu sin banbrytande globala kartläggning av coaching, alla coacher bör vara med och bidra med sina erfarenheter.

Vad känner jag egentligen?

Apropå senaste inlägget om att ha tolkningsföreträde till sina känslor. Här är ett annat perspektiv.

I ett psykologiskt experiment fick unga män korsa en djup ravin på en smal och svängig hängbro. De intervjuades av en jämnårig kvinna som ställda några enkla frågor och lämnade kvar sina kontaktuppgifter. Halva gruppen mötte kvinnan mitt på bron, när deras anspänning var maximal. den andra halvan när de kommit över klyftan.

Det visade sig att betydligt fler ur den första gruppen tog kontakt med kvinnan efteråt och forskarnas slutsats var att de tolkade sina fysiologiska reaktioner (höjd puls, ökad adrenalin, etc) som ett tecken på romantiskt intresse för kvinnan. Det var troligen helt omedvetna tolkningar, men påminner om att vi faktiskt kan tolka våra reaktioner olika.

Du har tolkningsföreträde till dina känslor

Här är en mycket användbar tanke som ofta kommer upp i coachsamtal.

Förändringsarbete väcker känslor Oavsett om det är ett personligt projekt eller en kollektiv förändring. Och ofta blir de känslorna ett hinder. Det nya verkar obehagligt, skrämmande, ovant eller överväldigande. När vi stöter på dessa negativa känslor saktar vi ned, stannar av eller vänder om. Vi glömmer att vi, var och en av oss, har full frihet att tolka meningen och innebörden av det vi känner.

Historia: Regel nr 6

Jag har alltid älskat historier. Särskilt de som både roar och förklarar världen på ett sätt jag kan komma ihåg och använda.

Inlägget om Improvisationsregel 13: att glädjas åt resan fick mig att tänka på historia ur den underbara boken Konsten att finna Möjligheten, av Benjamin och Rosamund Zander.

Improvisationsregel 13: Gläds åt resan

I boken Improv Wisdom beskriver P R Madson 13 regler för att lyckas improvisera, på scen och i livet.

Om du någonsin har varit på en improvisationsföreställning så vet du att man har roligt, både som publik och på scen. Madsons sista regel för lyckade improvisationer, på scenen och i livet, är att värna och odla glädje. Att komma ihåg att glädje öppnar en för lärande och kreativitet och ger livskvalitet.

Historia: Samarbete på hög nivå

Måndagens inlägg om hur viktigt det är att ta hand om varandra, att ta ansvar för gruppen fick mig att tänka på en berättelse ur Rosamund och Benjamin Zanders underbara bok ”Konsten att finna Möjligheten” (Svenska Förlaget).

Den legendariska Kolischkvartetten utmärkte sig på ett enastående sätt genom att framföra hela sin repertoar ur minnet, inklusive de fruktansvärt komplicerade verken av Schönberg, Webern, Bartok och Berg. De uppskattade den närvaro som utvecklades mellan dem utan notställens hinder, men knappast någon konsert var helt utan någon liten skönhetsfläck. Det är svårt att helt föreställa sig vilken koncentration och närvaro som krävdes av musikerna vid varje framförande, men vid en konsert hände något som gick långt utöver det vanliga.

Mitt under den långsamma satsen i Beethovens stråkkvartett opus 95, alldeles före sitt stora solo, fick Eugene Lehner, kvartettens altviolinist, plötsligt ett oförklarligt minnesbortfall, på ett ställe där hans minne aldrig tidigare hade svikit honom. Han fick en formlig blackout.

Men åhörarna hörde opus 95 precis som den skulle spelas, altfiolsolot ljöd med hela dess rondör. Till och med försteviolinisten Rudolph Kolisch och cellisten Bennar Heifetz, som båda satt med slutna ögon, helt absorberade av musiken, var fullständigt omedvetna om att Lehner var borta ur spelet. Andreviolinisten, Felix Kuhner, spelade Lehners melodi! Och kom in exakt där altfiolen skulle ha hörts, med exakt tonträffning och med samma klangfärg som altfiolen – på ett instrument som är stämt en kvint högre.

Lehner satt förstummad och frågade efteråt Kuhner hur i all världen han kunde ha vetat att han måste göra en insats. Kuhner ryckte på axarna och svarade:

– Jag såg att ditt tredje finger var höjt över fel sträng, så jag förstod att du hade glömt fortsättningen.

Det kallar jag att ta hand om varandra!