Den som är i striden

I förra veckan gjorde jag ett inlägg med dikten Invictus som gett namn åt filmen som går på bio just nu. Filmen använder rugby för att spegla försoningsarbetet i Sydafrika efter apartheidregimens fall. I filmen läser Nelson Mandela Invictus för rugbylandslagets kapten, som inspiration till att kämpa för världsmästerskapet i rugby. Ett mästerskap som Mandela såg som viktigt för att föra svarta och vita sydafrikaner närmare varandra.

Filmen bygger på verklighet, men det visar sig att det inte var Invictus som Mandela läste för rugbyspelaren. I själva verket var det följande stycke från ett tal av USAs president Theodore Roosevelt. Det är ett stycke som jag ofta har återkommit till och uppskattar. Särskilt när jag haft ledarroller.

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

I min egen översättning:

Det är inte kritikern som räknas. Inte den som påpekar hur den starke snubblar eller vad den som handlar kunde ha gjort bättre. Erkännandet tillhör den som faktiskt finns i kampen, vars ansikte är märkt av smuts, svett och blod. Den som kämpar tappert, som felar, som misslyckas igen och igen därför att all ansträngning också leder till fel och brister. Men också den som faktiskt kämpar för att göra det som behövs. Den som känner den stora hängivenheten och entusiasmen, som tar ut sig för en värdig sak. Och som i bästa fall, till slut, erfar triumfen i att lyckas eller i värsta fall, om den misslyckas, åtminstone har vågat storartat. Den kämpen hör inte hemma bland de kalla, förskräckta själar som varken känner till seger eller nederlag.