Ett inlägg i förra veckan inledde en diskussion om svårigheter med dikotomier, antingen-eller perspektiv. Här fördjupas resonemanget.
Till dikotomiers försvar
Det finns flera problem med antingen-eller pespektiv. Å andra sidan gör dikotomier, genom sin förenkling av tillvaron, många samtal enklare, även om vår verklighet är mer komplex.
Lena Gustafsson:
Dikotomier fyller en funktion för mig eftersom de kan gör alternativen
tydliga och dra saker till sin spets. Alltså – om jag vill driva fram
ett ställningstagande eller synliggörande (hos mig själv eller andra)
kan dikotomin vara användbar.
Problemet är att det bygger på min
medvetenhet om dikotomin som en i grunden abstrakt företeelse, ett sätt
att symbolisera några av de aspekter som har betydelse, och det är inte
alla som är med på den svängen. Dikotomin är ju bara ett sätt att för
stunden fokusera blicken, glömmer man att det finns ett vidare synfält
är man egentligen i stort sett blind.
Liisa Malm: Min
erfarenhet är att dikotomier lämpar sig att användas i olika
situationer, det beror helt och hållet på vad det är frågan om. Står
jag t.ex. inför ett viktigt val passar antingen–eller perspektivet
självklart bättre än både–och. Vid frågor som: ska jag gifta mig eller
inte; ska jag ta det erbjudna jobbet eller inte; känns både–och inte
tillfyllest. Här finns, som jag ser det, endast två alternativ, eller
kan jag möjligen använda mig av både–och?
Både–och perspektivet
har jag lärt mig att tillämpa inför min attityd till personer i min
omgivning (mig själv också) och deras egenskaper/handlingar. Jag
försöker att undvika antingen–eller tänkande, när jag t.ex. drabbas av
negativa tankar och känslor som "usch vad hon är dum/ond/idiot/" m.m.
Vi människor har ju faktiskt både ondska och godhet inom oss, för att
nu ta upp två starka ytterligheter och som lätt visar sig i våra
handlingar. Det är upp till oss själva att välja om vi plockar fram
"godheten" eller "ondskan" inom oss.
En välvillig tolkning av
fenomenet dikotomi kan byggas på kinesernas yin/yang symbol, där
motsatserna (deras ursprungliga mening är ljus/mörk) är varandras
komplement. Det rymmer också tanken på en rik skala av blandningar
mellan den ena och den andra ytterligheten, inte bara ett enkelt
antingen–eller.
Djupare problem
Men även om man byter ett
varken–eller perspektiv till Jungs "magnifika både/och", så blir det
snävt. Vi rör oss fortfarande bara längs en axel, och även om det finns
många punkter längs den, så är det bara en dimension, i den oändliga
rymd av möjligheter som vi i själva verket befinner oss i.
Björn Lind:
Det okända låter sig sällan fångas i dikotomier. För mig har därför
utveckling ofta handlat om att frigöra mig från att tänka i
antingen–eller eller för den delen både–och. Själv är jag barnsligt
förtjust i fyrfältare, där två dikotomier kombineras för att skapa en
tvådimensionell bild. Det fungerar både visuellt och ger möjlighet att
närma sig komplexa verkligheter. Ofta väcker det nya tankar genom att
konventionsbrytande kombinationer bildas.
Utveckling
Så
vad kan hjälpa oss att lämna motsatsparen och kliva ut i
möjlighetsrymden? Bara själva tanken verkar svår att förmedla. Kanske
för att vi är så otroligt vana vid att tänka i dikotomier att det är
svårt att bryta sig ur det. Kanske helt enkelt för att det är
förvirrande och lite skrämmande att inte ha en motsatsaxel att hålla
sig i.
Till slut
Två citat som ger mig perspektiv och får mig att le.
”Jag ser inget skäl att antingen–eller förhålla sig till dikotomier … ”
"En del tror på teorin om dikotomier, men resten av oss gör inte det!"
Recent Comments